INDIREKT OFTALMOSKOPI

Indirekt monokulär oftalmoskopi

Här används ett ljusstarkt, vägganslutet oftalmoskop (VII:14). Vinkeln mellan belysningsljusknippet (det ljus som lämnar oftalmoskopet) och inspektionsljusknippet (det ljus som reflekteras från ögonbottnen) kan vanligen ändras. För att en ljusstark och skarp bild av ögonbottnen ska erhållas ska båda ljusknippena i sin helhet passera genom pupillen.

VII:14

Finn den optimala inställningen av båda ljusknippena genom att börja med undersökning i genomfallande ljus. Använd den inställning som ger en maximalt upplyst pupill. Patienten undersöks på 30-50 cm:s avstånd.

Patientens pupill skall vara vidgad. Detta gäller framförallt om undersökaren är ovan. Med övning kan ögonbottnen inspekteras även genom små pupiller.

Man håller en planokonvex lins (VII:15 A,B), som finns i styrkor från +13 till +30 dioptrier, mellan tummen och pekfingret och stöder de andra fingrarna mot pannan ovanför det öga som ska undersökas. Linsen ska hållas 5-7 cm framför ögat med den plana sidan riktad mot patienten (VII:16). Med denna optik avbildas patientens ögonbottnen några mm framför den starka pluslinsen (VII:17). Korrektionslinsen i oftalmoskopet ställs mellan 0 och +3 dioptrier. Här tas alltså enbart hänsyn till undersökarens ackommodation och inte till undersökarens eller patientens refraktionsfel. Om man vill bedöma höger papill ska patienten rikta blicken mot undersökarens högra öra och vice versa. Låt patienten titta i olika blickriktningar. Tittar patienten t ex åt temporalt så inspekterar man den temporala retinan, tittar han åt nasalt så oftalmoskoperar man den nasala retinan.

VII:15 A VII:15 B

VII:16

VII:17

Vid inspektion av övre eller nedre retina ska patienten således titta uppåt respektive nedåt. Oftalmoskopet ska hållas horisontellt så att både inspektions- och belysningsljusknippe placeras i sidled i den till synes ovala pupillen (VII:18).

VII:18

Indirekt oftalmoskopi ger en cirka 5 ggr förstorad bild och ett större inspektionsfält än vid direkt oftalmoskopi (VII:19, högeröga). Förstoringsgrad och storlek av inspektionsfält är beroende på styrkan av den planokonvexa linsen: vid högre linsstyrka får man en mindre förstoring, men ett större blickfält. Bilden man ser med indirekt oftalmoskopi är omvänd. Om man däremot undersöker liggande patienter och står vid patientens huvudända blir bilden av ögonbottnen rättvänd.

VII:19

Fel som vanligen görs vid indirekt oftalmoskopi och hur de undviks

Du ser inte ordentligt p g a många reflexer.

Genom att luta oftalmoskopilinsen något, kan man få bort en del av reflexerna.

Bilden av ögonbottnen är för mörk.

Oftalmoskopet ger för lite ljus.

Pupillen är inte tillräckligt vidgad.

Du har inte anpassat vinkeln mellan belysningsljusknippet (som kommer från oftalmoskopet) och det reflekterade ljuset (som kommer från ögonbottnen).

Du ser bara en del av papillen i kanten av bilden, men när du vill centrera papillen försvinner den helt.

Du måste lära dig att röra dig åt rätt håll, dvs om du vill inspektera patientens nasala retina måste du röra dig åt patientens temporala sida, men håll hela tiden linjen ögat-oftalmoskopilinsen-oftalmoskopet kvar.

Indirekt binokulär oftalmoskopi

Indirekt binokulära pannoftalmoskop (VII:20) som sättes på huvudet tillåter inspektion med båda ögonen och ger således en stereoskopisk bild. Man använder för övrigt samma teknik och lins som vid indirekt monokulär oftalmoskopi.

VII:20

För att kunna inspektera detaljer långt ut i periferin används en retinal imprimator (VII:21 A) vid indirekt binokulär oftalmoskopi. Med denna trycker man in den perifera bulbväggen något (ungefär 10 mm bakom limbus) och gör på så sätt den perifert belägna fundus tillgänglig för inspektion (VII:21 B).

VII:21 A
VII:21 B

Undersökaren som använder ett pannoftalmoskop får en hand ledig (den som vid indirekt monokulär inspektion håller oftalmoskopet), som nu kan rita eller anteckna fundusdetaljer. Ögonbottnen ritas rättvänd - oavsett undersökningsmetoden - på en speciell mall. Skissen ska ange positionen av papill med kärlutträde, makula och eventuella positiva undersökningsfynd t ex blödning, glaskroppsgrumling, ruptur osv. Var och en av dessa retinadetaljer ritas med var sin symbol och färg, så att bilden kan tolkas även av andra än tecknaren. Figur VII:22 visar en ögonbottenskiss med de symboler och färger som används på ögonkliniken i Uppsala. En allmängiltig nomenklatur saknas dock.
VII:22

 

Nästa avsnitt

Föregående avsnitt

Innehåll

E-mail: eye@eye.c.se

© 1997 Rudolph Hahnenberger