Ögonens läge i orbita

Orbitala processer kan dislokera ögat ur sitt normalläge. Ögat kan skjutas framåt, sk protrusion eller exoftalmus, det kan sjunka in i orbita, sk enoftalmus eller deviera i höjd- eller sidled. Med hjälp av en linjal kan man få god information om ögonens läge.

TEST AV BULBFÖRSKJUTNING

Test av höjdledsförskjutning

Lägg en linjal vågrätt vilande på näsroten (I:1). Normalt förbinder en rak linje näsroten med båda pupillernas centrum. Är ett öga förskjutet uppåt passerar linjalen nedanför pupillens centrum (och tvärtom vid en felställning nedåt).

I:1 I:2

Test av sidledsförskjutning

Jämför avståndet mellan näsroten och den laterala pupillkanten (I:2) för båda ögonen.

En skillnad upp till 2 mm är normal under förutsättning att pupillerna är likstora.

I:3

Test av antero-posterior-förskjutning

För att få en uppfattning om huruvida patienten har en bulbförskjutning framåt eller bakåt står undersökaren bakom patienten som tittar nedåt. Undersökaren lyfter upp patientens övre ögonlock och tittar ned mot ögonen (I:3).

Metoden är särskilt lämpad för att upptäcka ensidig exoftalmus.

I:4

Om antero-posterior-förskjutning ska mätas ser undersökaren på patienten från sidan. Sätt en linjal vid patientens tinning och mät avståndet mellan korneas toppunkt dvs korneas främsta begränsning och den temporala orbitakanten (I:4). En skillnad mellan ögonen på upp till 2 mm är normal.

I:5

Med exoftalmometer enligt Hertel kan ögats antero-posteriora läge mätas mer exakt.

Instrumentet består av två mätanordningar (en för varje öga) som sitter på en skena. Den högra anordningen kan glida på skenan och avståndet mellan mätanordningarna kan anpassas till avståndet mellan de båda laterala kanti, den sk basen (I:5). Mätanordningen består av en liten skåra på framkanten av instrumentet, två speglar och en skala. Fig I:6 visar instrumentet korrekt placerat på huvudet. Skåran vilar på temporala orbitakanten. Den övre spegeln visar mätskalan i mm och den nedre spegeln kornea i profil. Man avläser läget för korneas toppunkt på skalan (I:7). Mätvärdet anger distansen mellan temporala orbitanten och korneas toppunkt i mm. För att förhindra parallaxfel mäts det högra ögat när patienten fixerar undersökarens vänstra öga (och vice versa). Tre värden (i mm) beskriver mätresultatet:

I:6
Kornea ses i profil
I:7

Distansen mellan den temporala orbitakanten och korneas toppunkt för höger (1) och vänster (2) öga samt avståndet mellan ögonens laterala kanti (3) och noteras enligt följande exempel: 14,14/92 mm ("fjorton, fjorton över bas nittiotvå"). Eftersom resultatet kan variera beroende på vilket enskilt instrument (fabrikat) man använder, skall man vid upprepade mätningar hos en patient alltid använda samma instrument. Man bör dessutom eftersträva konstanta basvärden vid olika mättillfällen.

Distansen mellan toppunkten och den temporala orbitakanten varierar individuellt och ligger normalt mellan 12 och 20 mm. En skillnad mellan ögonen på upp till 2 mm är normal.

Fel som vanligen görs med Hertels exoftalmometer och hur de undviks:

Du ser inte korneas toppunkt och kan således inte avläsa den på mätskalan.

Informationen var bristfällig. Patienten ska se rakt fram och försöka spärra upp ögonen.

Du finner ett större basvärde än en rutinerad undersökare.

Du har inte placerat skåran rätt. Palpera den temporala benkanten, sätt den vänstra skåran på den högra temporala kanten. Placera sedan den högra skåran. Instrumentet måste tryckas lätt mot benkanten. Det känns lite obehagligt. Patienterna har en tendens att flytta huvudet bakåt och bör därför sitta med bakhuvudet mot ett stöd.

Nästa avsnitt

Föregående avsnitt

Innehåll

E-mail: eye@eye.c.se

© 1997 Rudolph Hahnenberger