Elektrodiagnostik
Elektroretinogram (ERG)
När retina belyses uppstår elektriska potentialförändringar i den. Dessa spänningsförändringar kan registreras med hjälp av speciella elektroder. Resultatsummering av flera enskilda ljusstimuleringar ger slutligen ERG-kurvan. Det elektriska svaret man får vid varje ljusstimulering alstras över en stor mängd membraner från hela retina. Fokala skador t ex makuladegeneration kan således inte fångas upp. ERG-svaret består av en negativ a-våg som kommer från fotoreceptorerna, en postiv b-våg som genereras av bipolarcellskiktet och en c-våg från pigmentepitelet. Med modernare stimuleringsteknik kan även elektriska potentialer registreras från gangliecellskiktet, vilket inte är representerat i ett vanligt ERG.
Testmetod: Ögat som ska undersökas vidgas och lokalbedövas. Den aktiva elektroden placeras på en kontaktlins som sätts på kornea. Referenselektroden placeras i pannan. Jordelektroden sätts vanligen i örsnibben. Elektroden förbinds med förstärkarelektroniken och retina stimuleras så jämnt som möjligt (sk Ganzfeldstimulering) med en serie ljusblixtar med olika duration och intervall.
Elektrookulogram (EOG)
Det normala ögat kan ses som en elektrisk dipol varvid den negativa polen sitter i retina och den positiva i kornea. Placeras två registrerande elektroder temporalt respektive nasalt om ett öga, så uppkommer en potentialförändring om ögat rör sig åt temporalt eller nasalt håll. Potentialförändringar registreras som en vågformad kurva. Amplituden av kurvan är beroende av ljus. Är retina belyst ökar amplituden och minskar i mörker. Kvoten ljusamplitud/ mörkeramplitud beskriver EOGs resultat. EOG är huvudsakligen ett mått på pigmentepitel- och fotoreceptorfunktionen.
Elektromyografi (EMG)
Elektromyografi registrerar muskelaktivitet och används inom oftalmologin för diagnos av extraokulär muskelpatologi. Man kan t ex skilja mellan neurogen och myogen pares. Med registrering från enskilda muskelfibrer sk single fiber EMG kan diagnosmöjligheterna vidgas och förfinas (t ex myastenia gravis)
Visual evoked potentials (VEP)
Visual evoked potentials är oeciptallobens elektriska svar på retinastimulering.
Det tar drygt 100 msec tills en ljusstimulerad retina genererar ett kortikalt svar. Om synbanan är skadad någonstans mellan retina och syncortex får man ett förändrat VEP-svar. Antingen är överledningstiden förlängd, som t ex vid en dymeliniserande process, eller reduceras amplituden som t ex vid axonförlust. Registreringen av överledningstiden är mindre känslig för artefakter än den av amplituden. Tolkning av ett VEP-svar kräver erfarenhet.
Testmetod: Den registrerande elektroden placeras på occipitalloben, referenselektroden på hjässan samt jordelektroden på örsnibben. En kraftig elektronisk förstärkare registrerar och bearbetar svaren. Patienten tittar på ett schackbrädesmönster med sk pattern reversal dvs vita rutor blir svarta och tvärtom med en frekvens av 5-10 ggr/sek. Storleken av rutorna kan ändras liksom kontrasten mellan dem. Ett öga i taget testas.
Ultraljudundersökning
Ibland är medierna så grumlade att en adekvat ögonbotteninspektion inte är möjlig. I sådana fall kan en ultraljudundersökning ge den information man söker.
Högfrekvent ultraljud skickas in i ögat och ekot som reflekteras från gränsytorna registreras.
Vid A-scan-undersökning får man ett linjärt, endimensionellt ultraljudseko. Denna metod används idag huvudsakligen för axellängdsmätning och beräkning av den intraokulära linsstyrkan före implantationen. En van undersökare kan även typbestämma intraokulära vävnadsförändringar med A-scan.
Vid B-scan används en rörlig transducer som förs över ögat. Man får således en tvådimensionell bild av ögats inre strukturer, deras läge, storlek och beskaffenhet. Den ger viktig information vid tumör- och amotio-diagnostik när man har dålig insyn i ögats inre.
För en fullständig ultraljudsundersökning av bulb och orbita används både A-och B-scanteknik, oftast simultant.
E-mail: eye@eye.c.se